Malin & Saga

5 juli
10,00
Vi hade tid för igångsättning i Malmö. CTG-kurva kördes, allt såg ok ut – och pga platsbrist så blev vi ivägskickade för att äta och ladda energi, och kl 14 skulle vi köra igång! Vi körde bort till Triangeln och gick en sväng, åt lunch på Redfellas, och handlade två omlottbodys i strl 56 (tur det såhär i efterhand haha……)

14,00
Inskrivna på förlossningen. Jag var ca 3-4cm öppen. Hade ju varit öppen 1-2cm i ca 2veckor (från första hinnsvepningen). Vi fick vårt rum. Kändes sjukt, nu var vi här – ÄNTLIGEN i ”deras händer” precis som jag ville.. Jag var aldrig nervös för igångsättningen, fick så många positiva historier av er följare, och googlade inte en enda gång (lite stolt över mig själv där….) Började dock bli lite nervös för smärtan, och hur allt skulle starta.. Allt drog ut på tiden, dom hade mycket att göra i skiftbytet, men till slut fick vi info att vi skulle sättas igång med cytotec-shots. Det kunde ta några timmar, och det kunde ta tre dagar. PUH. Fick nålen i handen också, och dom förberedde för första dosen antibiotika också (pga gbs).

17,00
Första dosen Cytotec-shot. Det var bara att göra sig bekväm, för här skulle vi ju stanna ett tag. Orkade/kunde inte gå ut något, så vi bänkade oss i sängen och kollade på Stranger Things säsong 3 som precis släppt – SÅ glad att vi tog med Dennis dator. Vi plöjde hela säsongen hahah… Dennis gick iväg vid 19 och köpte kebab till oss, var inte så sugen på sjukhusmat..

5 juli 19,00-6 juli 05,00
Jag fick en shot varannan timme, som ni ser pågick det ganska länge. 12h för att vara exakt. Inte mycket som hände. Lite starkare sammandragningar men ingen smärta. Nattpersonalen gav mig sista shoten kl 05,00 och önskade oss lycka till – nästa shot skulle jag få av dagpersonalen kl 07,00.

05,15
Här började värkarna, från ingenstans. Molande mensvärk typ som kröp bak mot ryggen. Ringde på klockan mest för att säga att jag börjat känna av det. Och det stegrade ganska snabbt.. Fick alvedon (vem fan vill ha alvedon……….)

05,45
Nu började jag få riktigt ont. Sa att jag ville ha något starkare, eller typ lustgas.. Men dom ”uppmuntrade” mig att gå och ta en varm dusch. WTF tänkte jag, hade så pass ont att jag inte alls kände för att sitta på en sketen pall i duschen och duscha?! Fick en värmekudde på magen istället, men fick panik av den. Ringde igen efter typ 15min och sa att jag ville ta ett bad.

06,15
I badet. Mycket skönare att ta värkarna i varmt vatten – där var lugnt och skönt inne. Det började nu göra så pass ont att jag inte kunde prata i värkarna, blev helt tyst när dom kom. La all fokus på att andas. Men, smärtan eskalerade snabbt.. Efter en stund spydde jag (i en påse som tur var) och kände – SHIT, det är som med Sagas förlossning, nu kommer jag spy hela vägen – förmodligen pga värkar/smärta – det bara gick rakt upp i huvudet. Visste att skiftbytet var vid 7 mellan natt/morgonpersonal – så sa till nattpersonalen att DIREKT när jag kommer upp vill jag ha epidural så dom skulle vara redo att ringa narkosläkaren. Fick som svar att ”vill du inte ha lite morfin istället? det brukar räcka med morfin & lustgas för andragångsföderskor”… BRUKAR RÄCKA? ville jag typ skrika till henne, men samlade mig. Förklarade att jag inte ville ha morfin, hade redan spytt och blev sjukt illamående sist av morfin.

07,00
Morgonpersonalen tar över – en heeeelt underbar barnmorska (samma som vi haft tidigare på¨kvällen) och hon såg direkt på mig att jag ville/behövde epudural, men vi skulle ändå sätta igång med lustgas först. Lyckades på något sätt ta mig upp ur badet vid 7,15/7.30.. Hängde över Dennis varje värk som kom och ville typ DÖ, det gjorde SJUKT ont nu. Dom hade precis undersökt mig i badet, var fortf bara öppen 4cm.. Tog oss tillbaka till rummet iaf, och fick lustgas. Spydde direkt när jag började andas i den, men det lugnade sig som tur var.

07,35
Dom ringer narkosläkaren – som inte kunde komma då hon var tvungen att gå på ett hjärtstopp (WTF – exakt samma som på Sagas förlossning). Började tro här att dom typ ljög för mig haha, får dom göra det?! För att dom tror att man klarar det utan epidural, och såklart för att dom inte vill att man ska ta epidural då det kan stanna av osv….. Dom säger – vi provar ringa om en kvart igen.

07,45
Jag skriker till Dennis att ringa på klockan NU. Pallar inte en sekund till, ge mig den jävla epiduralen nu, har det inte gått en kvart? Nej, det har gått 10 min……. Känns som en evighet, men fortsätter att andas lustgas, tryckte masken SÅ hårt i ansiktet haha… Men denna gången hade jag verkligen bra fokus på andningen. Med Saga fick jag bara panik, glömde andas osv.. Denna gången fick jag panik typ 2-3ggr totalt under hela förlossningn, började hyperventilera och gråta, ville bara ge upp, och smärtan miljondubblades såfort jag fick panik och glömde bort andningen, så jag gick snabbt tillbaka till andningen igen. Minns att jag tänkte ”nu klarar jag inte mer, jag kommer svimma, och dom kommer få lösa det till mig” haha…. GE MIG NÅGOT nu innan jag dör typ – och morfin fick jag inte ens, för bebis var för lugn i magen..

Undersköterskan frågade mig snällt om jag ville ha någon skorpa eller nyponsoppa. ÄR DU DUM I HUVUDET eller ville jag skrika. Men sa bara ”NEJ, jag kommer bara spy upp det fattar du väl, ge mig dropp istället” men det fick jag inte hahah….

08,15
BM undersöker mig en sista gång innan narkosläkaren ska komma och säger: ”du är öppen 9cm, det är bara kanter kvar”. Skulle velat se mitt ansiktsuttyck då – minns att jag halvt skrek ” NEEEEEEEEEEEEEEEEJ, då får jag ingen epudural?” Hon bara ”ehh…. nej tyvärr inte” Visste inte vart jag skulle ta vägen, med Saga tog det 2h och 40min från det att jag var öppen 10. Ska jag överleva så länge nu också, och förmodligen spy hela vägen också?! Dessutom sa hon att vattnet förmodligen (?) hade gått, utan att vi märkt det?! Och vi kom på att det måste gått i badet hehe… SÅ synd ju, att det inte gick påvägen dit typ, hade velat vara med om ett sånt ”film-splash”..

Andas. Andas. ANDAAAAAAAAAAAAAS. Hade fint packat med lypsyl för jag visste att läpparna blev torra av lustgasen. Och när Dennis så fint erbjöd mig lypsyl då mina läppar var torra som fnöske så sa jag bara ”neeeeeeeeeejl” haha… Fick typ inte fram några ord mellan värkarna, tryckte som sagt sönder mitt ansikte av lustgasen och somnade halvt mellan värkarna av utmattning.

Här tycker jag tydligen att ”det börjar trycka på” också hehe, enligt min förlossningsjournal..

08,30 
Det är lite suddigt här. Jag börjar få krystvärkar (läs: känns som att jag ska bajsa ut en melon typ). All fokus ligger på att fortsätta trycka lustgasmasken i ansiktet, krysta och skrika. Och överleva. Jag inser ändå att det är nära. Och jag har (trots den sjuka smärtan) energi kvar att trycka ut denna ungen. STOR skillnad mot Sagas förlossning, när krystvärkarna började då var jag heeeelt slut efter att ha spytt och kämpat i 12h.

Barnmorskan var sååå lugn, och jag var verkligen ”med” hela tiden trots lite panik emellanåt. Dom sista 10minuterna skriker jag så SJUUUUKT högt, jag lovar er – alla på förlossningen hörde mig haha.. var ju hes i tre dagar efter också. Känner hur nära det är nu.. Fortsätter skrika.. Nu ska denna överbakade melonen UT.

08,50
Känslan när bebis på sista krystvärken glider (eller dras…) ut, FETT obehaglig känsla men samtidigt SÅ JÄVLA UNDERBART. Jag fortsatte skrika någon minut. Av smärta. Lycka. Lättnad. För att han är här. För att jag överlevde. Mina tårar sprutar, han börjar skrika, och läggs på mitt bröst. Obeskrivligt.

Minns att jag tittade på honom och sa ”oj, SÅ stor var han ju inte”.. Barnmorskan höll i honom och gissade på 4,2kg. Undersköterskan sa ”oj hehe…. han ser ju inte nyfödd ut”. Och jag gissade på att han vägde 3,9kg. Sen säger dom ”oj, kolla hans läpp…..” Världens fläskläpp haha, han hade ”nog” legat lite trångt i magen sa dom..

Denna gången lossnade moderkakan snabbare, 10min tror jag det tog innan den släppte. Dom var redo med lite extra mediciner och kontroller efter, då jag förlorade mycket blod med Saga. Eller, inte supermycket – 1250ml med henne, och denna gången blev det ca 800ml, så blev ”godkänd”. Jag fick andra gradens bristningar (av fyra) och fick sys en del efter. Faktiskt exakt samma som med Saga, på samma ställen till och med.

Det tog någon timme innan dom vägde honom. Vi fick vår efterlängtade frukost först. Undersköterskan kom in och frågade om jag ville prova gå och kissa. ”Eh, nej – helst aldrig i mitt liv igen?!” sa jag haha… Men fick väl göra det.. och medans jag satt där inne och samlade mig öppnar Dennis dörren och säger: ”Han väger 473” Jag: ”vad menar du”… Han: ”Fyra sju tre”. Jag: ”Va?! Fyratusensjuttiotre? 4073?” Han: ”FyratusenSJUhundratrettio – 55cm lång” Hahahah jag minns att jag skrek inifrån toaletten ”VA??? HUR ÖVERLEVDE JAG DET????”

Lion Alexander – 6juli-2019
Kl: 08,50. 4730g – 55cm lång.
<3 <3 <3

Skulle ändå vilja säga att detta var en ”revansch-förlossning”. Ganska lik Sagas förlossning – men myyycket snabbare. Och jag hade MYCKET mer kontroll. Säkert tack vare ”Föda utan rädsla”-boken som jag lyssnade på som ljudbok någon vecka innan. Den hjälpte mig att förstå – och att hantera rädslan för värkar/smärta med hjälp av andning. Från första känning, till att han var ute – 3,5h bara! Smärtan dock, den var nog samma men upplevde den som ganska mycket värre nu, eftersom det blev så intensivt. Tänk ändå – öppnade mig från 4cm till 9cm på typ 45min?! Och tänk er själv att trycka ut en 4,7kg bebis på bara lustgas haha… MY GOD!

Vi var tvungna att stanna i 24h för kontroll (pga gbs) så vi valde att åka en natt till patienthotellet i Lund. Mysigt att bara landa lite och återhämta oss <3