Malin & Saga

Har skrivit flera texter om detta på min instagram och fått sååå fin respons, så många som hört av sig till mig som också varit med om missfall. SÅ himla viktigt att prata om detta <3 Glad att jag vågade öppna mig när det hände oss första gången.. Jag ska dela hela min historia här också, mina känslor, hur jag upplevde vården osv.. Så gör dig redo för ett låååångt inlägg – eller scrolla förbi om du inte vill läsa om detta.

5/12 – vi plussar på första försöket +

25/12 – berättar för min familj med en julgranskula med ett foto i, på fotot är det Saga i ballerinakjol med en tröja med texten ”big sister”

26/1 – åker till USA, har en underbar resa, men handlar inte ett skit till mig själv då jag är lite sådär jobbigt svullen (trots att jag bara är i v 12 hahaha) och känner mig allmänt ful.

7/2 – Dagen efter vår USA-resa hade vi tid för KUB-test.. (hade redan varit på UL i v. 10 när jag tog cellprov så kände mig ändå lite lugn..). Lite halvt jetlagade och förväntansfulla åkte vi dit. Väl där såg vi en liten krabat som sprattlade runt, helt fantastiskt <3 Barnmorskan skulle ju mäta och ha sig men den lille var inte så sugen på det utan sprallade runt för fullt.. Hon mätte längden, men hon kunde inte mäta nackspalten men sa att det var ok då den inte så avvikande ut. När hon ska titta på hjärtat blir hon tyst en lång stund……………………………och till slut säger hon. Det jag ser…är att det inte riktigt ser ut som det brukar. Och när hon får ut papperna så ser vi att siffrorna inte var särskilt bra heller. Som om någon drog undan mattan man stod på. Första tanken var bara – hur kunde vi vara så dumma, och tro att allt skulle gå bra denna gången, bara för att det gjorde det förra gången?!?! Hon sa sen också att plutten var mindre och att vi bara var i v.12 och inte v.14 (enligt längden)

14/2 – Så – vi fick tid för mkp (moderkaksprov, som hon så fint beskrev med att ”vi sticker en nål i din mage och tar en bit av moderkakan) en vecka senare – EN VECKAs väntan… Och när prover var taget så fick vi vänta ytterligare en vecka på första omgången provsvar – dom var okej, inget avvikande på dom ”tre vanliga”. Men vi väntade på ytterligare svar på ovanliga fel, och efter det skulle vi få UL för att kolla hjärtat.

3/2 (vecka 16/17) – Medans vi väntade – hade vi bokat in en BM tid för att ta blodprov & lyssna hjärtljud. Jag tänkte ringa dagen innan och säga att vi borde skjuta fram den då dom sista svaren inte kommit och ”vi vet inte hur det blir”… Men jag gick dit, själv. BM (som jag inte träffat innan då hon jag var inskriven hos var sjuk) började lyssna efter hjärtljud och efter någon minut och väldigt hårt tryckande känner jag bara.. nej, hon kommer inte hitta något. Vi gick in på UL, och efter någon sekund säger den andra BM där inne: ”nej, det ser inte alls bra ut. ingen hjärtaktivitet”. Det första jag säger är (i chock såklart, samtidigt som jag börjar gråta) ”Alltså det gör ingenting, det är okej, vi visste att något var fel. Jag är inte ledsen”. Idag kan jag typ skratta åt det, sakerna man säger eller gör när man är i chocka alltså. Well, sen börjar det sjuka: Dom båda BM tittar på varandra och ”min” BM säger till den andra ”vad gör jag nu???”. Really. Den andra svarar iallafall – till mig – ”KK kommer ringa dig för en skrapning, kanske idag (fredag) annars måndag”.

Vi gick tillbaka till rummet. Där säger ”min” BM, behöver du ringa någon. Jag ringer D och berättar att jag fått ett missfall, han säger ”jag kör hem direkt”, jag säger ”okej, men bara om du vill, det behövs inte”. Igen – vad man säger i chock…… BM ger mig ett glas vatten, och jag reser mig sen för att gå. Hon klappar mig på axeln och säger ”dom säger att man ska vänta en månad innan man provar igen men många börjar innan.. hoppas vi ses snart igen” och när jag är påväg ut så river hon mina papper framför näsan på mig………………….. (fick INGEN info om vad som händer vid ett missfall, alternativen, skrapning, föda osv…. nej, jag frågade inte själv – var ju i chock)

Jag ringer D – säger att jag ska handla frukost påvägen hem. Går in på Lidl, handlar bullar….brieost och parmaskinka (igen, saker man gör i chock….) och vi ses hemma. Gråter, får panikattacker, gråter lite till. Bestämmer oss för att åka till Emporia. (Saga var på förskolan). För att komma ut, äta lunch osv.. Påväg hem, ringer dom från KK. Förstår och hör knappt vad hon säger men typ – ”fick en remiss för ett missfall, vi har tid för att ta bort det på tisdag, om två veckor. vi har kö.. och du har inga besvär ju så det är inte akut, du blöder inte, har inte ont”……………………….. Ville bara skrika: ”menar ni att jag ska gå runt med ett dött barn i min mage i två veckor????” men sa istället ”okej, hejdå”. Tänkte kriga mig dit på måndagmorgonen när dom hade dropin.

4/3 – Men vi kom inte så långt. Dagen efter, på lördagen (efter min Bodypump..) – började jag blöda och fick sjukt ont i magen. Ringde gyn akut – överdrev lite – och vi åkte in och satte oss i provrummet. När vi kommer till sköterskan och berättar allt – så är hon den första och enda i denna historien som lägger sin hand på min – tittar mig i ögonen och säger ”jag beklagar”. TACK <3. Där frågar jag även henne HUR detta kommer gå till – hon förklarar snabbt, skrapning (som jag gogglade sen) eller medicin – beroende på storlek på fostret. Lite väntande och fixande innan jag kommer in på ett UL och där konstateras att lillen är för stor för skrapning – så mina val – läggas in och få medicin – eller gå hem och vänta. Så dom la in mig..

Mötte små nyfödda bebisar i väntrummet – sådär kul. Och blev inskriven på lördagkvällen. Tror jag fick första dosen direkt – massa tabletter var 3h. En sköterska kommer in med en ”potta” och säger ” jag sätter den i toaletten sålänge”. Ville skrika henne i huvudet ”vad i helvete är den till för?????” eftersom jag fortfarande inte fått info om vad som skulle/kunde hända, var/när/hur. Ni fattar. D sov över där första natten med mig. Inget hade hänt. På söndagmorgonen väntade vi till kl 12 på ”morgonronden” och till slut säger som, nej du får en annan tablett nu som ska verka i 24h innan vi provar dos 2. Suck…….så jag stannade själv söndagnatten. Bestämde mig för att inte gråta på sjukhuset framför någon – ville bara få detta överstökat och åka hem därifrån. Var redan SÅ LESS på vården och allt bemötande.

5/3 – På måndag morgon körde dom igång med andra dosen. Större dos, cytotec, morfin, annat smärtstillande. Allt. Efter 2-3h började jag må illa, blev yr, kaaaos, som om man är ASpackad. Mamma kom förbi med godis & tidning <3 D löste av henne sen. Det började hända lite grejer men ändå inte mycket, jag kunde knappt stå upp för yrseln men dom kom in hela tiden och sa, du måste gå runt bla bla bla…. Upp och ner, upp och ner, upp och ner. Lät D åka hem och sa att jag klarade mig. Kl 22 var allt klart – besparar er detaljerna där, men ingen smärta, bara blodbad, panik, illamående och yrsel. Fortfarande inga tårar. Mest ett ”va, är det klart, var det allt?”. Försökte verkligen trycka bort ALLA känslor.

6/3 – Tisdag morgon – UL kontroll för att se så allt var ute. NJA, sa hon… ”ja, du vill nog ta en dos cytotec till, skrapning är aldrig bra, infektionsrisk osv osv…” Eh, okej…ja ni vet bäst väl. 10 min senare kom hon in på mitt rum igen och säger ”okej, du kan åka hem nu, du behöver inte cytotec”. Kom på efterkontroll om en vecka. Okej?

Efter detta hände det inte så mycket, jag var på efterkontroll, allt var ute, men hade såklart dragit på mig en infektion – så dubbla penicilinkurer på det. Fick svar på mkp också som visade att det var en suuuuuupersällsynt kromosomförändring, inga barn som överlevt den, alla har dött tidigt i magen, fick även veta att det var en pojke <3

(Varför jag skriver att jag fick missfallet i v 16/17 var för att han växte ju inte som han skulle, dom trodde jag var två veckor tidigare då dom bara gick på längden. Och jag vet ju när jag hade min ägglossning..)

BF skulle egentligen varit förrförra veckan, 16/8 <3

GUD, blev helt svettig av att skriva detta inlägget. Hade tänkt fortsätta men det blev alldeles för långt, skriver fortsättningen en annan dag <3 KRAM till alla er därute som också gått igenom mf, eller ma.. oavsett vecka. Det är fruktansvärt <3 Vill ni dela era historier, eller bara berätta för mig, prata om det, vad som helst. Jag finns här!