Okej, vi vet nu att jag gick till v.42 med lilleman. Alltså BF+9 blev det till slut. Redan i vecka 38 var jag SÅ less, hade ont, var galet orolig (som jag varit hela graviditeten) och ville bara ha ut honom. Så efter att ha frågat er på instagram om huskurstips så MAXADE jag alla tips från v.38/39 haha…
*Gick i trappor & körde crosstrainer (försökte gå promenader men gjorde SÅ ont)
*VILA (typ när man hållt igång en halvdag – vila vila vila andra halvan….)
*Åt en jävla massa dadlar
*Drack typ ett halvt glas bubbel i veckan (eller, 3/4glas kanske haha)
*Förlossningsdrinken – googla. (jag drack dock INTE ricinioljan, lite anti det…)
*Ingefärsshot (drack 1liter utspritt på 3 dagar haha, halsbränna från HELVETET)
*Färdknäppen (sex)
Vad hände efter allt detta då?! Slemproppen började släppa lite, och jag fick mer och starkade sammandraningar (typ 2v innan bf)… tänkte, nuuuuu är det dags snart!
Minns typ inte om jag gjorde ngt mer hemma sen.. Samma vecka (typ 2v innan bf) tog jag upp hinnsvepning och ev igångsättning med min bm för att vara förberedd. Igångsättning var det inte snack om. Men fick första hinnsvepningen en vecka innan bf (dagen innan midsommarafton)
På midsommarafton tog jag ett litet glas bubbel, och sen släppte massa slempropp. Massa sammandragningar som gjorde ont. Meeen när vi gick och la oss på natten försvann det… SUCK.
Veckan därpå fick jag två hinnsvepningar till. Inget hände. Lite sammandragningar men försvann. Och dagarna gick…. BF-dagen kom, och ingen bebis.
(frågan är vad jag gjorde på gymmet bf+1) hahaha… 10min träning typ, sen satte jag mig ner för att stretcha och kom typ inte upp..
(bf+2… bet ihop och hade en fin dag på stranden med fina vänner)
(bf+5 – en sväng på ikea, ändå rimligt……….)
Tisdagen 2 juli (bf+5) fick jag hinnsvepning nr 4. Förklarade (grät ut) min oro för min bm, mitt psyke orkade inte mer, inte min kropp heller.. Grät bara jag skulle sätta mig upp i sängen på natten så ont jag hade av foglossningen. Sa även att fosterrörelserna blivit lite förändrade. Tänkte att det inte var något konstigt så på slutet, men ni vet… så börjar man tänka och så glömmer man typ hur det ska kännas.
Två dagar senare (torsdagen 4juli – bf+7) gjorde jag som min bm tipsat mig om – ringde till förlossningen och försökte få till en kontroll, var SÅ orolig. Dom var helt iskalla, och sa att jag fick kontakta min bm om jag var orolig. Fick inte ens en tid för kontroll. Ringde min bm och grät. Hon sa – vänta lite, jag ringer upp dig snart.
En halvtimme senare ringde hon – då hade jag fått en tid på spec mvc, så vi åkte dit direkt. Hon hade endast sagt det med ”förändrade/minskade fosterrörelser” till dom, inte lönt att nämna foglossningen då man ändå typ aldrig blir igångsatt ”bara” på grund av det, vilket jag tycker är SJUKT. Jag ville inget annat än att bli igångsatt här. Med min oro ville jag bara bli inlagd och vara i ”deras händer”.
Hade ju gbs också – och var orolig att jag inte skulle hinna få antibiotikan 2h innan han kom, plus att han inte var fixerad så var orolig för det också. OCH jag var ju orolig att han inte skulle överleva i magen. Ja ni fattar – K A O S i mitt huvud.
Efter en fin ctg-kurva och mätning av fostervatten (såklart såg allt tipptopp ut) och typ tusen tårar senare…… Så beslutade ändå läkaren att jag skulle få komma in dagen efter för igångsättning pga dom förändrade fosterrörelserna.. Hon var också tydlig med att OM det är fullt och allt såg ok ut, kanske det skjuts fram en dag, osv osv… Helt ok för mig, nu var vi ju typ ”inne”.
Fredag 5juli – kl 10.00. Packade väskor, bilstol, babynest – allt möjligt haha och åkte in till förlossningen i Malmö där vi hade fått tid. Dom körde en cgt-kurva direkt, och konstaterade att allt såg ok ut. Pga platsbrist blev vi ivägskickade för att ladda batterierna och äta lunch, och kl 14,00 skulle vi äntligen få bli inlagda….. YEEEEEEES!
Fortsättning följer i nästa inlägg….
Senaste kommentarer