Fortsättningen…….
6 maj:
Vi plussar igen. Ungefär 2mån efter första missfallet. Hann få en mens. Blir överlycklig först och första tanken ”gud vad skönt att jag kommer vara gravid i augusti när lillebror egentligen skulle kommit”. Andra tanken (då vi hade bf 10 januari) var typ ”åh nej, då kommer dom fylla år jättenära varandra, det vill jag inte” haha….vem bryr sig <3
Lyckan går dock snart över i fullständig panik. Gråter massor den dagen, får panikångest-attacker och mår bara SKIT. Rädd för att det ska hända igen. Rädd för hur jag ska bli bemött/omgändertagen av vården. Rädd för att gå på toaletten och upptäcka blod. Osv osv…..
7 maj:
Gör ett test till eftersom gårdagens var svagt, solklart +. Ringer mvc för att skriva in mig, berättar om mitt förra missfall i v.16 och att jag är EXTREMT orolig (kan knappt hålla mig för gråt) och säger att jag kommer verkligen behöva prata med någon typ ASAP om jag inte ska bli tokig. Ja absolut, ta det med din barnmorska på inskrivningen. Frågar om man kan få ett tidigt ultraljud och hon säger, ”ja vi bokar in det samtidigt som inskrivningen, kan dock inte garantera att du inte måste betala 500kr då” (konstigt svar?) Jag svarade något i stil med att jag kunde tycka att det borde ingå när man varit med om sent missfall och är orolig.. Inget klart svar från henne där.
8-22maj:
Här är allt lite suddigt. Orkar ändå ta mig till jobb, hålla energin uppe. Bryter ihop varje dag i panikattacker. Börjar träna mer, tar på mig extra jobb, och gör massa projekt med Saga för att tiden BARA SKA GÅ. HELT IDIOTISKT jag vet, men jag ville inget annat än att glömma bort att jag var gravid för att få tiden att gå. Bokar in en tid hos en kurator på KK för att prata om förra missfallet och mina känslor nu..
23 maj:
Får en liten ljusbrun flytning.. tänker inte mer på det
24 maj:
Samma sak.
25 maj:
Samma sak. Får panik, ringer till mvc, har gråten i halsen och dom säger: ”det kan vara vad som helst, du får vänta till tisdag när du har inskrivning och försök att inte oroa dig” trevlig helg typ……..
26 maj:
Går på toaletten precis innan min Bodypump och inser att det kom lite BLOD på pappert. Håller klassen som vanligt, och när jag kommer hem börjar jag blöda lite till… Får panik (igen) och ringer KK (jag var i v.8 här) och dom säger att man kan åka in och sätta sig på gyn-akut och vänta men garanterar inte att man blir inskriven/kommer till läkare. Sitter i väntrummet och får ångest, tänker att dom ALDRIG kommer ta emot mig eftersom jag ”bara” är i v.8. Kommer in till sköterskan och bryter ihop, förklarar att jag bara någon månad innan fått ett sent missfall och är SÅ orolig. Väntar i väntrummet igen……till slut säger dom att läkaren ska ta emot mig. Tack gud för det. På VUL upptäcks dock bara en tom säck och än idag så vet vi ju inte om det var en oforstrig graviditet eller om det bara var för tidigt att se på vul. Får en återbesökstid om en vecka för att se om det ”tagit” sig då eller inte.. .
Kommer hem, och börjar blöda mer, mer och mer……. Molande värk, gråt, mer värk och ja…. hoppet typ ute, men ändå sitter man och googlar om folk som haft kraftiga blödningar men ändå gick det bra. Googlar om folk som också bara sett en tom säck, och en vecka efter tickar ett litet hjärta. Ja, ni vet.. hoppet är det sista som lämnar en <3 är dock ändå 99,99999% säker här på att det var ett missfall.
27 maj:
Firar morsdag med ett halvkrossat hjärta, mer molande värk, men med VÄRLDENS underbaraste unge och finaste familj <3
28 maj:
Ringer mvc och berättar om min blödning i helgen, men BER att få komma dit dagen efter på inskrivningen ändå för att se på vul om det finns något eller få bekräftat missfall. Så säger hon: ”njaa, men du kommer få betala 500kr” Jag: ”okej, fast jag kommer inte betala 500kr för att få bekräftat att det är ett missfall”. Hon: ”det är upp till dig, prata med din sambo och återkom innan kl 15 om du vill avboka tiden”.
Vi velar fram och tillbaka och bestämmer oss för att betala dom jävla 500kr för att få bekräftat det, orkar inte gå TRE dagar till återbesökstiden på KK, vill bara ha det överstökat.
DÅ – händer det sjukaste. Missar ett samtal på min telefon, får ett röstmeddelande och ringer upp för att lyssna av. Då är det kvinnan på mvc igen som säger: ”jag har pratat med doktorn nu och han tycker ABSOLUT INTE du behöver komma imorgon, det är HELT utkastade pengar”
EEEEEEEEHHH………………………………..VA?
Bad jag henne prata med doktorn? Är det HON som avgör om det är utkastade pengar eller är det VI???? Var sååååå nära att ringa dit, men hejdade mig då jag förmodligen skulle sagt något väldigt omoget och otrevligt, kanske ett och annat personangrepp… var bara såååååå sjukt arg av hennes kalla svar. (samma kvinna jag pratat med i telefon där alla gånger) Svarade med ett kort mail och någon halvspydig kommentar och sen ville jag bara glömma bort den jävla kärringen och det stället. CURA KLINIKEN i Malmö för övrigt, två av dom som jobbar där borde INTE jobba med människor.
Okej, nu ska jag lugna mig innan det spårar totalt hahaha….. Sorry <3
Var sjukskriven hela den veckan iallafall….
31 maj:
Hade tid hos kuratorn första gången. Pratade igenom allt från början och insåg mest bara att jag mådde SKIT, hade/har massa personliga issues, och ja.. lite annat. Men mest sorg från första missfallet såklart.. Fick en återbesökstid.
Samma dag – återbesök på KK för att se om något var kvar. Jag lovar er, det var som ett tandläkarbesök, tog dock bara MAX 4min. Typ ”nej, inget är kvar. tomt, har du frågor? inte? okej, ha det bra, hejdå” Dock inte förvånad…. Eller juste, jag frågade ju om mina äggstockar var svullna då dom tyckte det när jag var inne på lördagen, och nu kollade hon bara konstigt på mig och sa ”eh, nej….det vet jag inte vad dom pratat om, jag ser inget konstigt, bara normalt”
2 juni:
Vi åkte till Kreta (ganska så exakt en vecka efter missfallet). Semestern kunde inte kommit mer lägligt. Vi bara njöt av familjetid, pratade lite om missfallet någon kväll när Saga somnat, men vi hade verkligen tidernas underbaraste semester. (förutom all Bamse-hets och sånt som ni redan hört haha….)
Var på återbesök hos kuratorn efter semestern och konstaterade att jag fortfarande mådde skit, och hade massa problem som ja borde ta tag i.. Men – ville jag ha mer hjälp så fick jag söka på nytt via min vårdcentral, för på kk får man bara 1-2 besök efter missfall.. Tack & hej då.
Vet att det inte bara är jag.. det är KATASTROF hur man blir bemött vid missfall. 8/10 jag pratat med om detta har blivit bemötta precis lika dåligt, ingen omtanke, bara kalla svar. Ingen hjälp. Man får klara sig själv…
Fortsättning följer kanske.. jag bestämde mig dock efter andra missfallet för att detta året inte skulle gå åt helvete. Kan inte gå runt och må skit, måste se det positiva, fokusera på Saga & familjen. Det är det viktigaste <3 Säger det igen – jag finns här om du vill dela din historia också, öppet eller privat. KRAM!
Byta mvc. Byt till sveakliniken i svedala. Så värt att köra, Har kompisar i både klagshamn och Limhamn som kör dit. Där får du ett tidigt vul innan inskrivningen och hur många till du vill om du är orolig. Min tjejkompis fick missfall i v9, upptänkte det dock på kub i v 13, där efter när hon blev gravid igen så fick hon många ultra ljud, kostnadsfritt pga att hon va orolig. Jag går själv där nu med barn nr 2, dom är så gulliga.
Tusen tack för tips <3 <3
Tack för att du delar med dig <3
Själv är jag gravid i vecka 5 och mår jättedåligt. Jag blev tvungen att avbryta min förra graviditet i v.16 pga avvikelser hos barnet och jag kommer aldrig känna mig hel efter det. Är orolig hela tiden att det kommer hända igen.. jag har en son som är 2,5 år och jag har börjar få sån ångest för att jag är rädd att förlora honom.
Så många känslor man går runt och bär på varje dag… och det är svårt att få andra att förstå.
Jag har tyvärr också fått dåligt bemötande i vården så det är jag rädd att jag får nu igen med barnet (som jag förhoppningsvis) har i magen.
Kram
Åh, beklagar <3 Förstår din oro nu.. håller alla tummar på att det går bra för er denna gången. Försööööök verkligen slappna av och bara VA. Lättare sagt än gjort, men det kommer jag verkligen försöka att göra om jag blir gravid igen.. Lycka till, kram <3
Stark är du som tar dig igenom detta och som delar med dig! Tror också precis som du att det är viktigt att kunna prata om missfall, då det är så många som går igenom det ensamma i tystnad….
Har själv varit med om ett missfall i v.8 och ett utomkvedshavandeskap i v.9!
Mitt första missfall i v.8 började med blödning och jag ringde till KK direkt och fick komma samma dag, blir undersökt direkt och konstaterar missfall men att min kropp ska klara av det själv, här känns det som dom tog mig på allvar och är förstående att det är jobbigt ?? Blir gravid ett halvår senare och har idag en tjej på 2 år 4 mån! ❤️
Andra: är i Prag och får fruktansvärt ont i magen, tänker att det är första riktiga mensen som börjar (har slutat amma helt) 1 år efter att min tjej kom, kommer små blödningar men inte mycket…har inte en tanke på graviditet här! Äter dock inget preventivmedel så att det kunde hända visste vi! Åker hem och börjar blöda väldigt mycket samt att det kommer klumpar så ringer KK och dom frågar om jag gjort ett gravtest, har jag inte gjort så dom ber mig göra ett…sagt och gjort fixar jag ett gravtest som visar ett starkt +
Förstår att det är ett ”missfall” igen, så kontaktar KK men här blir jag bemött helt annorlunda från första gången….jag behöver inte komma in tycker dom utan ska göra ett gravtest om 2v igen för att se att det är negativt. Blöder fortfarande väldigt mycket dessa veckor, gör testet som fortfarande visar ett starkt plus…ringer KK igen som fortfarande påstår att jag inte behöver komma in för undersökning! Har nu blött i över 3v. Går ytligare en vecka, här ska vi åka till Spanien, men jag kan inte släppa min oro att något inte är som det ska, känns inte som förra missfallet utan trodde att något var kvar så en eventuell skrapning behövde göras. Ville i vilket fall bli undersökt innan vi skulle flyga till Spanien. Dagen innan resan är det nu och jag ringer KK och säger att jag snart blött i 5v och måste få komma för detta är inte normalt! Känns som hon tycker att jag är till besvär och säger att jag får komma men sätta mig på gyn akuten. Åker in och får bli undersökt, först av en studentläkare som ser ”lite” vätska i buken, men inget foster eller rester kvar i livmodern….så blodprov görs för att kolla hormonnivån. Blir utskickad på stan för att komma tillbaka 2h senare. Kommer tillbaka, nu till en ny läkare som säger såhär när jag kommer in: Oj du ser ju inte ut att ha så ont, jag som misstänkte ett utomkvedshavandeskap (här hade ingen sagt vad det innebar till mig eller att dom ens hade misstänkt detta)…jag bara jaha? Ja nej jag har inte superont längre men är orolig för jag slutar aldrig blöda! Hon frågar då om hon får göra en ny undersökning, varpå jag säger Ja men att nu har jag min dotter med mig för hade ingen barnvakt (trodde ju bara jag skulle få provsvar) Dom fixar så en sköterska tar hand om henne under tiden läkaren ska undersöka mig. Det går kanske 45sek, så har hon ropat in sin överläkare som börjar diskutera operation (ingen har fortfarande inte förklarat vad jag har)…kommer in fler läkare och sedan blir jag flyttat, får hoppa in i duschen och ringer min svägerska för att komma och ta min dotter! Blir nedsövd och akutoperaerad där dom får ta bort min äggledare och tömma blod som låg löst i buken, äggledaren hade spruckit och läckt ut blod och graviditetsvävnad hade även satt sig i buken som dom fick skrapa bort.
Vaknar och är så ledsen, mest för jag är orolig för jag vet inte riktigt vad detta innebär och om jag kan bli gravid igen osv osv…får lite info om att det gick bra och att det var verkligen tur att jag kom in. Blir kvar två dygn till för har svårt att gå men blir sedan hemskickad. Kroppen återhämtar sig men psykiskt är många tankar på om vi kommer kunna bli gravida igen, läser mig till att chansen att vara med om det igen är större än om man inte har varit med om det. Får ingen att prata med. Den enda ”eftervård” är att fylla i en enkät 6mån senare över datorn om hur det gått. Dessa frågor handlar mer om fysisk hälsa än om psykisk.
5 månader senare plussar jag igen, livrädd att nått ska vara fel. Får en tid på KK för ett ultraljud, där dom tyvärr inte kan se något. Oron är fruktansvärd, blir hemskickad med ett: Ja det kan ju vara så att det är ytligare ett utomkvedshavandeskap på andra äggledaren…du får komma tillbaka om 4 dagar för ett nytt ultraljud. De fyra dagarna var hemska!! Kommer tillbaka och hon kan hitta en fostersäck i livmodern och vi blir ju såklart såååå glada!!! I augusti föddes min andra dotter! Vården kan vara hemsk! Många borde inte jobba där dom jobbar idag! Vill bara heja på DIG och alla andra som kämpar där ute! Att på ett eller annat sätt tar man sig vidare ?? Och jag är så otroligt tacksam över mina två barn jag har idag. Men att jobba med detta yrke, så krävs det att man kan visa empati för sina medmänniskor! Annars platsar man inte där! Och tycker eftervården är katastrof!!! Håller tummarna för att Saga ska få ett syskon i framtiden, på ett eller annat sätt! ??❤️
Tack <3 ja, det är så viktigt att prata om det – har hjälpt mig massor. Åh beklagar.. Herreguuuuud vilken historia :'( Man blir ju så LESS på att vården inte tar en på allvar också… så jobbigt att gå igenom!! Men så himla underbart att ni fick er flicka <3 Tack tack tack för dina fina ord också! kram <3
Du är så stark som vill dela detta med andra, du är så stark och modig❤️
Tusen tack för fina ord <3 <3