Så, jag har redan skrivit inlägg och pratat mycket på instagram om att LEK är tusen gånger bättre än bråk, och att man alltid måste ligga tusen steg före med lekar, för då undviks sååååå många utbrott. MEN, ibland är dom ju på det härliga humöret att ett utbrott bara exploderar från ingenstans, och man har inte ens hunnit förbereda med en lek. Eller så gick leken inte hem helt enkelt och man var inte snabb nog med en backup-plan. HUR hanterar man det? Finns det ens något rätt svar på den frågan?
Jag ska sammanfatta för er hur det ser ut här hemma och hur VI hanterar det. Alla barn är olika – reagerar olika – och tar till sig saker olika.
När Saga får sina värsta utbrott – då är hon ibland fullkomligt okontaktbar, hon kan slåss, skrika en i ansiktet, tårarna sprutar, hon kan kasta saker. Japp – ni läser rätt. Och när hon gjort något som att slåss (på mig oftast) så skickar vi in henne på rummet – och förklarar att hon får stanna där tills hon lugnat sig och tänker kommer ut och säga förlåt. Hon går självklart inte frivilligt in där alltid, utan dom flesta gångerna får vi bära in en skrikande Saga som totalvägrat att säga förlåt, och bara fortsätter. Försöker låta henne lugna sig själv där inne, men ibland har jag inte tålamod till det, och då brukar jag försöka gå in och prata med henne efter 5-10min, ibland går det bra, och ibland blir hon GALEN (läs; galnare)……. Häromdagen hände detta, och hon slutade skrika, och kom ut från sitt rum…. så säger D till henne: ”tänker du säga förlåt nu?” Vet ni vad vi får till svar? Hon mumlar, och tittar bort samtidigt och säger ”alltså..sluta prata om detta nu, jag kommer aldrig göra det” WFT, är hon typ 15år eller??!?!
Försöker prata med henne i förebyggande syfte – innan hon får utbrotten – att ”När du blir arg, då är det bättre om du går in på ditt rum och lugnar dig, eller slår på en kudde om du behöver det, men aldrig slå på någon annan”… Hon har ju den Daniel Tiger-ramsan i huvudet också – ”när du blir så arg så det blir ett vråååååål, andas in djupt och räkna så…1…2…3…4” hon ska bara lära sig att använda den haha….
När hon får utbrotten av andra anledningar, typ som när jag råkar hälla sås på maten fast hon inte vill det (DUMT gjort Malin….) då har vi lite mer tålamod och försöker ha lite mer förståelse… men när det spärar och hon skriker non-stop – kör vi med samma. ”Nu får du gå in på ditt rum Saga tills du lugnat dig och slutat skrika, vi får ont i öronen här ute..”
Har ni liknande utbrott där hemma så får ni gärna dela era tips hur ni hanterar utbrotten.
Önskar jag kunde förklara lite mer detaljerat, men texterna blir såååå långa här… Men det med att hon slåss – SJUKT jobbigt. Det kan vara typ att hon hoppar i soffan, och jag säger till henne. Hon blir såklart triggad och fortsätter – jag säger ”okej, då stänger vi av tvn” Hon fortsätter. Jag stänger av tvn. Hon börjar gallskrika, gråta och slåss. Vad hade ni gjort? Det hjälper inte att inte säga något. Det hjälper inte att bara bära ner henne. Det går typ inte att avleda…. gaaahh!
Det kan även börja med att hon bara störas, typ sitter och petar på en med foten, sen blir det mer och mer, och till slut får man en häl i sidan. Fattar inte – nästa sekund kan hon bara tvärvända och säga tidernas gulligaste saker, ni ser ju oftast hennes fina sidor på IG så ni vet ju. ”Mamma, du är min bästa vän, i love you”. Överösa med kramar och pussar, massa kärlek… J a g. F ö r s t å r. I n t e.
(ska tillägga att det BARA är hemma hon slåss – och bara på mig. hon har aldrig varit ett barn som slagit andra barn, förutom incidenten med pinnen för någon vecka sen. och jag vet att hon kan vara lite smådryg, typ ta andras leksaker och så… men inte slåss.)
Jag vill också tillägga att utbrotten är skitjobbiga för oss föräldrar – men absolut jobbigast är det för barnet… Och att då skicka iväg hen… nej, hela min kropp skriker nej till det.
Vår dotter är 2,5 och låter väldigt lik Saga i sina utbrott. Det är hemska utbrott och hemskt humör. Men vi skickar absolut inte in henne ensam på rummet, jag tror inte på det eller typ skamvrå som det liknar. Barnet går ju igenom jobbiga saker, det utvecklas – läs på om jag-utvecklingen (det har du kanske redan ). Det finns massor att läsa och tips på hur man hanterar trots. Barnet behöver kärlek och behöver veta att mamma/pappa finns där, jag känner att det får lite motsatt effekt att tvinga (som ju bära ett barn som inte vill) barnet in på rummet. Men det är supersvårt att hantera, helt klart. Vi har testat att ta i famnen, klappa på, vara nära – men det funkar ju inte riktigt alltid, långt ifrån. Med galna skrik och gråt (som är helt ologiska) tycker jag prata kort med lugn röst (dvs inte förklara så mycket) och ignorera det dåliga beteendet funkar bäst. Barnet trotsar ju inte eller är jobbigt för att det är elakt, utan för att testa gränser osv. Självklart kan man sätta gränser men jag känner att 2-3 år är för litet för att ställas någon annanstans till hen lugnat sig. Vad som kan hända så är att barnet känner sig utanför, utfryst, inte får vara med etc, det finns forskning på detta.
Jag vet att det är skitsvårt och vi har jättesvårt att hantera detta – men sätta barnet ensamt ger mig magont, liksom att få det att säga förlåt. Förlåt är ett bra ord men kanske inte efter utbrott? Barnet har ju inte fått utbrott för att vara dum utan för att det har så mycket känslor inom sig som det inte vet hur det ska hantera.
Nä förstår ditt tänk, men fortfarande – hon kan inte vara kvar ute hos oss när hon har dom utbrotten. Hon slår på mig, hon kan slå på tvn. Jag pratar alltid lugnt med henne, även under utbrotten. Men när hon endast haft ett utbrott med ilska – för att hon har slagits – då har jag inga problem med att låta henne gå in på rummet, självmant eller inte – hon måste förstå att vi får ont, och att man inte gör så. Hon är SJUKT medveten, och typ lika smart som en 4-5åring på vissa plan, tror inte folk förstår det, och jag tror inte folk kan föreställa sig hur hennes utbrott ser ut – oavsett hur mycket jag beskriver det här med text.. Jag blev själv inskickad på rummet ibland när jag var liten och har inte tagit skada av det. Vi har sååååå mycket kärlek, pussar, kramar i vardagen. Hon säger underbara saker varje dag, hur mycket hon älskar oss, att jag är hennes bästa vän osv.. Så åker man in på rummet någon enstaka gång för man gjort något dumt – tror jag inte gör så mycket skada.. men fortfarnade är det absolut inte första utvägen, vi försöker ju med ALLT annat innan. För att inte nämna allt förebyggande med lek osv…. Och – att säga förlåt, det SKA man göra när man slagits tycker jag. Såklart inte för att man haft ett utbrott bara, men om hon har slagits, så ja – förlåt.
De där utbrotten känner jag igen ? När han har slagit mig så kan ja gå ifrån honom och säga att jag vill inte vara med dig när du slåss. Jag kan gå in på toaletten eller i att annat rum, då blir han ofta ledsen istället för det där arga. Och ganska snabbt efteråt kan vi kramas och prata om det. Ang skrikandet så säger jag typ som ni att jag får ont i öronen. Du får gärna skrika om du behöver det med då får du gå in på ett annat rum och stänga dörren för mamma vill inte lyssna på det där. (Än så länge så går han faktiskt in i ett annat rum och skriker?) vid de värre utbrotten när han är typ i affekt och är okontaktbar då får han vråla och skrika och va arg ifred, jag kör lite lågaffektivt bemötande. Vid nått tillfälle när han inte gett sig så har jag tagit nappen och snutten, satt på en bra film och bara plockar upp honom från golvet satt in nappen och gett snutten och satt ner oss i soffan. Det har funkat för oss. Men ibland är situationerna svåra att lösa ? vi hoppas de får mer kontroll på sina känslor snart.
Åh.. Ja så har jag också försökt göra & förklara att jag inte vill vara där med henne när hon slåss, men då blir hon ju också galen haha… men någon enstaka gång har hon känt dåligt samvete typ och sagt förlåt direkt då… Skönt att han gör det självmant, men blir ju galen av allt skrik och panik ibland! Jag pratar alltid lugnt med henne oavsett kaosig situation, men kanske det provocerar ibland också.. Ibland funkar det att avleda med något kul, men dom gångerna det inte funkar ör ju sååå jobbiga.. Tur det inte är för ofta iallafall, går verkligen i perioder <3
Det hade kunnat vara jag som skrev detta blogginlägg. Vi har en kille på 2.5 år som är uppe i den värsta trots jag varit med om, Humöret kan svänga på noll och ingenting för vad som helst. Utbrott här och där. När han bara skriker försöker vi förklara att det gör ont i våra öron och kommer göra ont i hans hals och att det är bättre att han förklarar med ord så vi vet vad han tycker är fel. (Daniel tiger: säg det med ooooord, säg det med ord?) Han kan andas in djupt också, men har precis som Saga svårt att komma ihåg att tillämpa det ?
Blir det för mycket skrik så får han gå in på sitt rum och lugna ner sig lite.
Men… sen kommer den inte så trevliga punkten, mitt stora dilemma numera. Det som gör mig GRÅHÅRIG med kala fläckar av att jag vill slita av mig håret – Han slåss.
När han blir arg kan han slåss, men också helt oprovocerat. Hänt flera gånger på förskolan (tyvärr) och oftast mot dom mindre barnen att han går fram oprovocerat och knuffar dom.
Han har superbra pedagoger som har koll och säger ifrån ordentligt och vi diskuterar detta ofta. Hemma förklarar vi gång på gång att det inte är okej, Att det är dumt att slåss och att ingen vill få ajaj.
Lillasyster har också fått utstå aggressioner från storebror. (Då har jag svårt att vara pedagogisk…)
Varje gång han slåss får han gå in (läs bäras in) på sitt rum för en time out, likt det ni gör med Saga.
Vad får han det ifrån det här med att knuffas och slåss? Vi gör ju inte det hemma?! Och han tittar ju inte på våldsamma filmer precis.. Sambon tror lite på ”boys will be boys”.
Jag ska införskaffa med lek istället för bråk-boken, men också prata med vår BVC-sköterska nästa gång vi är där med lillasyster, om hon har något tips på strategier..
Världens längsta utlägg och svar som inte är mycket till hjälp för er precis, men mer att.. ni är inte ensamma.
Kram!
Oj, ja låter väldigt likt.. Lite skönt att höra att man inte är ensam <3 Det är ju verkligen KAOS vissa dagar och då blir man ju galen och undrar om det verkligen ska vara såhär.. Så jobbigt när dom slåss :'( Saga gör det inte på förskolan, men hon hade ju en incident när en tjej knuffade henne och hon slot till tjejen under ögat med en pinne, fick helt ont i magen…Men när känner hon ändå lite skuld, det gör hon liksom inte hemma, är bara arg liksom.. Lek istället för bråk boken är så bra, sen hindrar verkligen en hel del utbrott! Heja er, kram!
Jag gillar låg affektivt bemötande. Läs gärna Bo Hejlskov och Petra Krantz Lindgrens tankar. Tycker dom har många bra tankar som känns bra i magen. Sen är det inte alltid så lätt då de små lyckas trycka på de rätta knapparna. Men jag brukar försöka ha det som en grund att stå på. Heja er!
Har läst nu, superbra tankar.. Jag pratar alltid lugnt och pegagogiskt med henne. Alltid gjort. Oavsett situation.. Även när hon spårar och börjar slåss.. men kanske jag pratar för mycket ibland 😛 det kan nog provocera henne också lite.. svåååååårt är det! tack!
Åh, känner igen mig till 100% , min son började bli ett litet monster när han va 2.5år och jag trodde allvarligt jag inte skulle palla… Sen kom 3 års trotset och skrattade oss rakt i ansiktet, 10 gånger värre än hans andra trots. Han, precis som du skriver om Saga, försvinner in i sig själv. De brukar hjälpa att hålla han i armarna åh be han titta mig i ögonen, inte släppa han förens man hör att han lugnar sig. Eller tro det eller ej, bara ge han en kram, när jag ger sonen en kram och håller om han när han är sådan, så är de som han först kämpat emot men sen kommer de en lättnande sick och han bara faller ihop i famnen på mig. Hos oss funkar de inte att ”gå in på ditt rum” för han är extremt känslig och vill alltid vara nära oss, får fullständigt panik om man säger ex ”då går jag”.. Jobbig ålder, inte minst för dem själva. Kämpa kämpa! Xoxo
Oj gud haha…. då har vi lite värre att vänta kanske. Ska plugga in varenda liten lek i ”Lek istället för bråk” så man är preppad och kan förebygga så mycket som möjligt. Iblaaaaand funkar det också att jag håller henne tills hon lugnat sig men oftast blir hon bara mer hysterisk och typ helt lila i huvudet som hon skriker, man känner typ inte igen henne :'( aja.. vi kämpar vidare, tack <3